Mitt liv som stammande

När jag var tio år kom stamningen och intog mitt liv. Från början hade jag en mjukstamning utan hårda blockeringar men eftersom mina lekkamrater reagerade på att jag plötsligt började prata så konstigt, blev stamningen väldigt förbjuden för mig. Jag började snabbt undvika att tala, levde under hela min ungdomstid och långt in i vuxen ålder enbart på att säga klyschor.

Mina föräldrar sökte den bästa vård som fanns att få. Men på 1960-talet var logopedyrket relativt nytt och behandlingen gick ut på att acceptera det sätt man talade på. Jag minns behandlingsrummet där logopeden och jag stod mitt emot varandra och sa bobobobobo, bäbäbäbäbä, mamamamama, memememe osv. Jag skulle känna efter hur bokstäverna bildades för att kunna lösa upp blockeringarna. När jag kom till en logoped var jag nästan tjugo år och hade brottats med stamningen i tio år.

Efter att ha kämpat med talteknik till och från hos logoped ett antal år släppte jag det både fysiskt och psykiskt påfrestande arbetet att försöka dämpa min stamning. Den fick helt enkelt vara. Ingenting hjälpte ju ändå.

Det var väldigt jobbigt att vara ung och intresserad av killar som vände på klacken när de hörde mig prata. Det var flera äldre personer som talade om för mig att ”du är inte så förfärligt ful när du stammar.” Det var knappast vad jag ville höra.

Skolsituationen var svår och jag undvek att räcka upp handen. Trots det var jag aldrig mobbad och jag tror inte heller det är så vanligt att barn som stammar blir mobbade. Och trots att jag upplevde min situation som tämligen svår, tog det mig många år att inse att jag faktiskt hade ett funktionshinder och att jag kanske skulle få svårt att komma ifråga för ett arbete. Lite motsägelsefullt var att jag kände mig lika bra som alla andra, fast att jag ofta kände mig utanför på grund av att jag inte kunde hävda mig verbalt. Inte förrän i trettioårsåldern började jag ta till mig den obekväma sanningen att jag var en person människor valde bort att umgås med.

Jag gifte mig trots allt och fick barn, (som inte stammar, vilket var en stor oro) gick till lekparken och stod där tillsammans med andra mammor… trodde jag. Tills en av mammorna sa: Det är så jobbigt att se att du står ensam, varför kan du inte komma bort till oss andra! Det gav mig insikten att det inte bara var andra som valde bort mig, utan att jag också valde bort sällskap och valde ensamheten för att slippa avslöja stamningen. Jag har alltid haft känslan av att jag stör andra med min stamning och förstör en trevlig stämning.

Jag har alltid arbetat och inte haft särskilt svårt att söka och få nya arbeten. Det kan jag tillskriva att jag sökt arbete när jag haft bra talperioder och haft lätt att lyfta telefonluren och ringa. Dock har jag blivit nekad arbete på grund av stamningen vilket sänkt självkänslan rejält. Men av någon anledning har jag alltid lyckats resa mig igen, även om taggarna naturligtvis sitter kvar.

Nu har jag ett utåtriktat arbete där jag inte försöker dölja stamningen. Jag har inte några problem att tala om att jag stammar utan berättar gärna för dem som frågar. Det känns som ett led i att informera om att vi som stammar också kan sköta ett arbete på ett bra sätt. En lycka i livet är också att ingen av mina barn har börjat stamma.

Pella 54