Min väg till talkontroll

Jag har stammat sedan jag var fyra år. Det var nog först när jag började i skolan jag själv reflekterade över att jag stammade. Men jag tänkte inte mycket på det och berördes inte nämnvärt.

Under mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet ökade problemen successivt. Jag förstod att något var fel, tänkte mer på och påverkades allt mer av stamningen. Muntliga situationer som högläsning, språk och redovisningar blev förenade med skräck och skam. Det hela blev en neråtgående spiral där den ursprungliga stamningen byggdes på med utåt synliga beteenden som ifyllnadsljud och medrörelser och mer dolda mekanismer som undvikande av situationer. Tyvärr förstörde jag för mig själv eftersom sådant leder till mera rädsla och mer stamning när jag väl pratade.

När jag började på högskolan kände jag att situationen var ohållbar; redovisningar tog tre gånger så lång tid som för de andra och frustrationen tyngde ner mig. Bestämde mig då för att försöka göra något åt stamningen och gick en så kallad McGuire kurs. Det är nog det bästa jag gjort i livet och det blev en vändpunkt när jag insåg att jag faktiskt kunde göra någonting åt stamningen. Allt negativt jag känt under många år förbyttes mot hopp.

Sedan dess är jag aktiv i McGuire programmet men måste fortfarande hela tiden jobba med talet. Nu har jag precis börjat doktorera i molekylärbiologi och vet att jag kommer att ställas inför många svåra muntliga situationer. Det kommer inte att bli lätt, men känner att med kunskapen och verktygen jag lärt mig från McGuire och den förstående och stöttande chef jag har, kommer jag att klara mig.

Micke 24