Min berättelse om stamning
Jag har ofta fått höra att jag var en mycket trygg, utåtriktad och talför person fram till jag var fyra, fem år. Då inträffade något och jag blev alltmer osäker och jag började stamma. Jag har själv inget minne av att någon gång har talat stamningsfritt. Därför har jag sällan funderat på vad det var som hände. Det är först på senare år som jag har börjat förstå att det kan vara en eller ett par händelser som har gjort att jag började stamma. Jag kommer att återkomma mer till detta i slutet av min berättelse.
Min stamning började som sagt vid omkring fem års ålder. Till en början var det mest upprepningar men vid sju års ålder började även blockeringarna att komma. Efter hand blev jag alltmer ängslig och blyg. Till en början kände jag inte alltför stora besvär av min stamning, vare sig i skolan eller bland kompisarna. Jag har inga obehagliga minnen som har orsakats av min stamning. Det jag istället minns är att jag på grund av att jag även har en viss dyslexi kunde läsa helt fel ord vid högläsningen, vilket upplevde jag som enormt pinsamt.
Under tonåren blev kraven större och jag började nu bli frustrerad över att stamningen inte hade ”försvunnit”. Jag fick möjlighet att under några år gå hos två olika logopeder på Falu lasarett. Detta hjälpte lite grann, men jag var inte så förtjust i det. Jag provade även på zonterapi och avslappningsövningar men även det gav små effekter.
Jag valde att läsa på tekniskt gymnasium och vidare på tekniska högskolan. Jag har sedan arbetat inom byggbranschen, både ute i byggverksamhet och på IT-avdelningen där jag för tillfället arbetar med utveckling av affärssystem. Dessa val har känts naturliga eftersom de har inneburit att jag bara har behövt ha en begränsad kontakt med andra människor. Det är dock val som jag idag börjar ångra då jag känner att jag skulle kunna passa i ett mer kontaktintensivt arbete.
Att ha kommit ut i arbetslivet har hur som helst hjälpt mig en hel del. En av de största rädslorna som jag har haft är att ringa i telefon. Detta har dock blivit bättre under åren, främst tack vare att jag ringer en hel del i jobbet. Det jag också börjar lära mig är att ta små steg och pröva på större utmaningar vartefter jag känner mig mogen. Jag har t.ex. kompletterat min utbildning med att läsa ekonomi och retorik på universitetet och jag har även planer att läsa kurser i psykologi och pedagogik. Detta i ett led att få bättre verktyg för att arbeta med människor.
Som jag nämnde i början av berättelsen så har nu börjat fundera på händelser i barndomen. Den stora frågan som jag har undrat över är vad det var som kom först, rädslan eller stamningen? Under så många år har jag trott att det har varit stamningen som har varit problemet. Jag har försökt att dölja min stamning både för mig själv och för andra. Jag har hela tiden trott att stamningen skulle försvinna av sig själv och jag har tyckt att det har varit orättvist att den inte har ”vuxit bort”, som den ju gör för så många andra.
Numera ser jag istället stamningen som ett symtom på något bakomliggande och jag arbetar idag utifrån tesen att jag stammar därför att jag har ångest i sociala situationer där jag behöver kommunicera. När jag nu har vänt på steken och istället börjat arbeta med mina känslor och rädslor så har min stamning minskat avsevärt. Jag stammar fortfarande vid olika tillfällen men det är inget som besvärar mig nämnvärt. Istället har jag snarare börjat se stamningen som en välsignelse. Detta för att jag nu bättre uppmärksammar de gånger då jag stammar och får därmed en större möjlighet att analysera situationen och bearbeta mina känslor.
Jag ser idag ljust på framtiden även om jag vet att det finns många tuffa hinder kvar att passera. Jag anser att jag har mycket stora chanser att kommunicera stamningsfritt. Dock är målet inte ett stamningsfritt tal utan målet är att jag skall kunna uttrycka mina åsikter utan att ångesten och paniken tar överhanden.
Per 30
